Jackie Bergman har lämnat oss – men hans budskap lever vidare
Minnesord över Jackie Bergman
Författaren och föreläsaren Jackie Bergman, Stockholm, har avlidit vid 63 års ålder. Närmast anhörig är dottern Jenny.
Jag lärde känna Jackie genom alla gemensamma nämnare som vi upptäckte mellan våra arbeten. Jackie hade en förmåga att sätta ord på de utmaningar som mänskligheten står inför idag, liksom hur de kan bemötas på ett frigörande sätt. Han insåg att vår verklighet formas av de berättelser som vi människor ständigt medskapar, medvetet eller omedvetet. Hans grundläggande budskap i t ex seminarierna på Teater Pero i Stockholm, förevigade i DVD:n ”Ledarskap för det hållbara samhället: Från rädsla till kärlek”, var att vi måste förändra den berättelse som byggt den moderna världen om vi ska uppnå hållbar utveckling. Vi måste gå från en berättelse byggd på separation till en berättelse byggd på samhörighet där vi läkt relationerna till oss själva, varandra och naturen. När vi på djupet förstår sanningen om hur världen hänger samman, kommer vi i naturlig kontakt med en upplevelse av kärlek, tillit och trygghet – vår drivkraft blir kärleken istället för rädslan som uppstått ur illusionen om separation. I det ljuset kan rädslan förvandlas till ett mod att möta det okända och ifrågasätta det vedertagna.
Jackie var en person som vågade ifrågasätta och ta konsekvenserna av sina upptäckter. Han lämnade en framgångsrik karriär som civilingenjör och tekniker, som bl a kröntes av att leda utbyggnaden av miljövänlig och lönsam fjärrkyla i Stockholm, för att istället använda sina förmågor till något som han ansåg gjorde ännu större nytta för ett hållbart samhällsbygge: Att förändra de grundläggande berättelserna bakom våra strukturer, handlingar och värderingar. För honom var det ett mer hållbart ledarskap. Kanske var han inspirerad av systemteoretikern Donella Meadows som menade att förändringsarbete blir mer effektivt om man kommer åt de bakomliggande berättelserna istället för att bara arbeta med befintliga system. Jackie var skicklig på att hitta personer som banar väg för de nya synsätten. Hans intervjuer med dem kommer att ligga kvar på Youtube, där de tillsammans med informationen på hans hemsida fortsätter att inspirera oss till att våga ta steget från separation till samhörighet, från rädsla till kärlek.
När jag talat med andra människor i Jackies närhet så minns de hans intensitet, kreativt, mod och vilja. Han var hängiven att på sitt sätt bidra till den stora omställning som världen behöver idag. Sin egen känsla av samhörighet stärkte han genom naturupplevelser, gärna i Stockholms skärgård. Han var ständigt nyfiken och tog sig an nya upptäcktsfärder, som t ex salsadansen och resan till Kuba. Utöver ingenjörsexamen utbildade han sig inom bl a transpersonell psykologi, filosofi och ledarskap och studerade livsfrågor under 25 år. Han genomförde det han föresatte sig, inte minst att skriva boken “Rädsla eller kärlek?”. Han var en brobyggare som genom sin gedigna bakgrund i en av det moderna samhällets paradgrenar – ingenjörsskapet – kunde hitta orden som nådde fram även i dessa kretsar. En annan del av hans brobyggande bestod i att visa hur den nya berättelsen om alltings samhörighet inte bara förmedlas av vetenskapen utan även av ursprungskulturer och andliga traditioner. Denna brobyggarförmåga gjorde honom till en av pionjärerna inom det svenska integrala nätverket och dess arbete för en mer holistisk världsbild.
Jackies oräddhet och nyfikenhet har gjort skillnad för många människor. En av hans huvudteser var att lidande uppstår i kombinationen av rädsla och motstånd mot denna rädsla. Accepterandet befriar. Vänner har vittnat om att han i slutet av sitt liv lyckades praktisera denna tanke genom att acceptera det oundvikliga i sjukdomsförloppet, liksom känslorna inför det. Han uttryckte en stor tacksamhet över livet. Jackie var själv en student i det han lärde ut, en upptäcktsresande som gärna delade resan med fler – även om vägen inte alltid var rak och enkel. Jag är tacksam att ha lärt känna honom. Han förblir en inspirationskälla genom hans arbete som lever kvar.
Även om nyhetsbreven från Jackie nu upphör, kan man fortsätta få kraft och inspiration på denna hemsida. Den integrala rörelsen kan man läsa mer om på www.integralt.se. För den som vill agera i Jackies anda finns bl a omställningsrörelsen www.omställning.net och penningreformrörelsen www.positivapengar.weebly.com. En engelskspråkig sida som lyfter fram den nya berättelsen är www.pachamama.org.
Stockholm den 1 augusti 2014
Niklas Högberg
Lämna en kommentar
Hej Jackie! Vi har mötts för cirka ett år sedan för första gången. Båda talar om rädsla och kärlek och det blev verkligen kärlek mellan oss. Vi tog en mycket lång lunch och den är ett kärt minne för mig. Du gav mig kraft och kärlek! Du berättade om din sjukdom och vi talade om döden. För utan dödens närvaro är livet svårt att leva. Blev så ledsen när jag såg att du gått bort. Men så tacksam att jag hann träffa dig. Nu kommer jag träffa dina vänner på minnesstunden den 7 september. Men jag vet att du och jag ses en dag på den andra sidan. Och dina gärningar kommer att leva vidare. Jag lovar att föra kärleken vidare till alla rädda människor.! Stor kram från Michael Lundh
När jag för snart sju år sedan kom till Stockholm, en lantis som storögt insöp stadens utbud, då fanns Jackie där. I en massa sammanhang. Han bjöd in, osjälviskt och altruistiskt. Förde mig, som orytmisk nybörjare, runt i salsan som han var vass på, tog oss med på en fantastisk UCPA-resa till Alperna fast han åkte skidor klart mycket bättre än oss andra. Bjöd in till fester. Var med i vår sharinggrupp, öppen som en ladugårdsdörr och utan varje uns av självhävdelse.
I allt med en ömsint vänlighet som är bristvara i dag när allt fler bara ser till sig själva.
Den Jackie jag lärde känna såg människorna i sin omgivning, såg vilka som behövde tröst, stöd och uppmuntran. Jag upplevde honom som ett ”naturbarn”.
Hans insikt om rädslans hot och kärlekens styrka var, som jag uppfattade det en övertygelse som liknade en uppenbarelse. Det fanns bara godhet i Jackies statements.
Någonstans gled han i väg från mitt umgänge. Han dök upp en fika för några år sedan när han var i krokarna, pigg och lika genuin.
Då fanns han. I dag bara i minnet, varmt och tacksamt.
Vet du Jackie, i dag, i nästan varje sammanhang som känns hotfullt, knepigt, ytligt … så ser jag i orsakssammanhangen, rädsla. Det är tack vare dig!
Tack Jackie!
Önskar att han fanns kvar. Har aldrig vetat att han fanns. Gav mig “svar”. Sorg kan mildras.
Sista gången jag mötte Jackie var den 20 maj vid ett föredrag av Anders Wijkman, “Hur ser en framtid utan ekonomisk tillväxt ut?” Det var i dessa sammnhang jag första gången mötte Jackie för c 10 år sedan och det var i dessa sammanhang jag nästan alltid stötte ihop med honom. Alltid inspirerande samtal, så också denna kväll. Men insikten att det kanske skulle bli vårt sista möte väckte förutom kärlek och rädsla, också sorg.
Vi fann varandra i den tekniska bakgrunden men också i protesten mot vinstdriven miljöförstöring och i viljan att verka för det nödvändiga paradigmskiftet. Starka men i viktiga sammanhang ofta undertryckta känslor av rädsla och kärlek var för oss båda en uppenbar förklaring. Vi hade båda valt att lämna våra ingenjörskarriärer för utforskande och medvetandegörande av dessa dolda krafter i oss själva, i våra organisationer och i samhället. Och på den vägen hade vi stött på och tagit starkt intryck av Ken Wilber och hans integrala tänkande.
Jackie är och kommer att förbli en stark förebild för mig när det gäller att modigt sticka ut, bygga bro mellan de vetenskapliga öarna och låta sig konsekvent drivas av sin insikt. Världen och mänskligheten behöver sådana som Jackie. Han har väckt och inspirerat många. Och hans tankar och bidrag kommer nu att leva vidare. Må Jackies alltför tidiga bortgång bli en påminnelse och en uppmaning till oss andra övertygade att komma ut på banan innan det är för sent.