Igår var jag hos Fores och lyssnade på Lena Ek som berättade om de kommande
klimatförhandlingarna i Durban. Ska jag tycka att hon är modig eller är det bara
synd om henne?
Man skulle kunna säga att hon är modig. Att hon ger sig in i en gigantisk
surdegsprocess som har så små utsikter att ge något verkligt matnyttigt i tid.
Att hon trots allt hoppas på att förtroendet mellan länder och kulturer kan
växa. Att hon reser iväg med så lite erfarenhet och kunskap inom miljöområdet,
hon är ju alldeles nytillträdd.
Å andra sidan tycker jag att det är synd om henne eftersom hon är en sorts gisslan
i en teaterföreställning som hon inte ser regissören till. Det tror jag eftersom
hennes analys av möjligheterna att komma någon vart var så rudimentär. Men det
egentliga ansvaret ligger ju hos “chefen” som tillsatt henne.
Jag har själv varit i situationer som liknar den jag upplevde igår. När jag inte
haft vettiga, konkreta svar att ge, har jag känt så stor skam att jag sagt mig
själv: Jackie, ställ dig inte upp en gång till med så lite på fötterna!
Jag tycker synd om Lena Ek och alla andra som famlar i ett begränsat perspektiv där det inte finns någon lösning i sikte. Bara en allmän förhoppning om att skatter
och lagstiftning ska fixa framtiden. Jag anser att vi behöver en ny berättelse
som medför en annan identitet; att vi går från att vara tagare till att bli
givare. Som Svante Axelsson från Naturskyddsföreningen säger, detta är en
fördelningsfråga! Hur ska vi annars kunna samsas på ett begränsat klot?
En dominerande begränsning av vår kollektiva berättelse och identitet utgörs
faktiskt av vårt penningsystem. Samtliga ledare som jag kan komma på, har en
fundamentalistisk tilltro till exponentiell tillväxt. Må vara med lite olika
innehåll. Nu när det har kommit så många böcker, filmer, artiklar, TV-program
och forskare från självaste IMF har varit här och instämt i analysen, är det väl
ändå dags att titta närmare på effekterna av “privatbanks-pengarna”!
Lämna en kommentar